Som reservofficer sedan 20 år har jag sett systemet från insidan, jag har med egna ögon och öron upplevt vad som händer i Försvarsmakten och hur det beskrivs i media. Jag genomförde värnplikten 1988 och blev reservofficer 1990. Det innebär att när jag ryckte in fanns det en fiende och när jag ryckte ut hade fienden kollapsat. Jag har alltså varit med på hela resan från ett jättelikt invasionsförsvar till dagens "insatta insatsförsvar", från ett läge där fienden var tydlig (en stor röd pil från öst) till en fiende som mer påminner om Jesus (alla talar om honom men ingen har sett honom).

Jag ser med förfäran hur Försvarsmakten självsvåldigt tar beslut och går i en riktning som man bedömer som lämplig, utan att ha politiska beslut i ryggen. De flesta tror att detta bara rör ekonomi, särskilt inköp av försvarsmateriel, men det rör frågor som är mycket viktigare än så. Dessa frågor har i grunden att göra med demokrati, insyn, medbestämmande och samhällets gemensamma resurser. Låt mig ta tre färska exempel:

I dagens SvD beskrivs hur krigsorganisationen bantats och ytterligare skall bantas (www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1240347.svd).  Det finns ingen svensk officer som med trovärdighet kan påstå att vi har haft några krigsförband att tala om på över 10 år. Det vi ser är alltså kommande politiska beslut om något som Försvarsmakten redan genomfört!

Samma sak gäller avskaffandet av värnplikten och medlemskapet i NATO. Försvarsmakten har i praktiken avskaffat värnplikten trots att något sådant beslut ännu ej tagits av politikerna. Först nu börjar politikerna tala om avskaffandet av värnplikten istället för att gå före och visa vägen.

Försvarsmakten övar idag helt och hållet i NATO-konceptet. Vi är på alla nivåer och områden militärt anpassade till ett NATO-medlemskap - men vi saknar fortfarande det politiska beslutet. Vi har m.a.o. ett läge där det vore oförsvarligt att INTE gå med i NATO. Återigen kommer politikerna tvåa istället för att dra upp riktlinjer, ta beslut och visa vägen.

Att det går till så här är ett hot mot den demokratiska ordningen. Det visar på att höga officerare har alltför mycket initiativkraft jämfört med sina befogenheter. Hade detta varit en bananrepublik hade folket skrikit högt men i Sverige skrattar man lite åt att våra officerare har höga ambitioner och att "Luthers ande" svävar över dem, att de på något sätt gör detta för att de vill vara duktiga.

Jag vet att ingen svensk officer har ambitionen att hota demokratin eller ens gena i kurvorna. Alla svenska officerare är hårt skolade i demokratins grunder. Dessutom har vi kontrollsystem som fungerar och som omöjliggör några sådana äventyr.

Däremot skall man inte bli förvånad över att ekonomin är i så dåligt skick. Denna debattartikel beksriver hur illa ställt det är med den politiska styrningen av Försvarsmakten och vad som då händer i en Försvarsmakt som drivs av officerare som är hårt drillade i en "Framåt, framåt!"-mentalitet.

Jag vet inte hur många svenskar som känner till att det finns en formulering i ett gammalt arméreglemente som blivit till ett slags hederskodex för alla officerare. Det lyder översatt till modern svenska: "det är bättre för en chef att agera (och ta risken att det blir fel) än att avvakta". Jag vill påstå att den kultur som odlats i Försvarsmakten under de 40 år som har gått sedan detta reglemente gavs ut förklarar det mesta av vad som gått snett i förvaltningen av denna kostsamma och viktiga gemensamma samhällsresurs. I händelse av att en svensk officer hamnar i strid eller stridsliknande situation är ovan nämnda citat användbart. Men de svenska officerare som varit i den sitsen sedan reglementet gavs ut är försvinnande få. Övriga har anammat budskapet från skrivbordsstolen med välkänt resultat.

Freddy Jönsson
Major, reservofficer